Knockad. Jag känner mig helt jävla knockad. Men allt blir bra.

Nerver, nerver! Stress,stress!

Jo men hallå!

Idag har jag tillbringat dagen i sängen. Jag har ätit godis. Och tittat på film. Onanerat. Ätit lite mer godis och onanerat lite till. Angelica kommer inte hem förrän vid midnatt så jag är verkligen ensam hemma. Ja förutom hundarna då.

Känns lite konstigt att det är så lugnt här hemma. Alizée är ju hos sin pappa så det är verkligen inte full rulle här! 

Nej nu ska jag FAKTISKT klä på mig och äta lite rester från igår. Det blev en jävligt god påskmiddag med trevligt sällskap.

Idag mår jag bra. Riktigt bra.  

Ja, nu är jag full. Full av sorg och lycka.

Ibland när jag tänker på Kia så tänker jag "jag kommer aldrig få höra hennes röst igen" eller "jag kommer aldrig få höra henne sjunga igen". Och så kan jag bli irriterad på mig själv. Och på andra som säger så. Det enda som behövs är bara att lyssna till sitt hjärta, till sitt inre så finns hon där. Eller typ titta på en av hennes uppträdanden (inspelat då ;)) Otroligt närvarande för att ändå vara död.

Kia. Även om du inte finns med mig/oss fysisk så känner jag så starkt att du är här ändå. Och din närvaro kommer när jag minst anar det. Som när jag tittar på film. Eller sover. Speciellt när jag sover.

Ångesten som kommer när jag verkligen förstår och tänker på att du är D.Ö.D är svår att bemästra. Om jag kunde skulle jag krypa ur skinnet. Om jag kunde.

Och så är det så konstigt! När jag saknar någon så saknar jag mer nu! Jag älskar mer nu. Jag gråter mer nu. Jag skrattar mer nu. Jag knullar mer nu. Jag lever mer för nuet.

Kärlek.

Angelica. Just denna kväll tog våra själar en vacker dans och musiken har ännu inte stannat. Jag hoppas på repeat genom livet.

Sitter på skolan nu och har skrivit ut lite material inför några arbeten som jag har framför mig. Tänker mycket nu på SÅ mycket. Det blir kaos i huvudet.

 I förrgårnatt så kom Alizée in i vårt sovrum som hon alltid gör och yrvaken som jag är säger jag; "-Kom Kia." Kommer på mig själv och säger "-Shit, kom Alizée."

Det har hänt några gånger att jag har ropat på Kia istället för Alizée.

Det får mig att undra om jag drömmer om henne då eller om hon är hos mig just för stunden.

Jag ska även säga att jag saknar mina andra syskon också. Jag kan säga att det är bättre att ta hand om och umgås med sina levnade och varma människor omkring sig än att gräva ner sig i en död människas bortgång. Jag kan kanske vara bra på det jag med. Men jag vill verkligen påtala att jag saknar mina systrar och bröder. Anders till exempel. Vill verkligen åka och hälsa på honom snart och ska fan se till att det blir så i slutet av oktober!

Är det bara jag som är en kärleksspridare i den ursprungliga familjen? Nej så är det inte såklart men ibland känns det så.

Nu ska jag sluta bittra mig. Jag är glad, som Alizée säger ;)

Dagens gärning, som Johan sa (får mig att tänka på dagens visa ;)).

Igår så var jag, Johan och Lina och tog en välbehövlig fika på stan.

Lina skulle gå in på toaletten så jag och Johan satt utanför och väntade.

Då kommer det en gammal man som ska växla en tjugolapp i växelautomaten för att kunna gå på toa. Men så funkar inte växelaoutomaten och utan någon vidare tanke går jag fram till denne man och erbjuder mig att han får växla med mig för jag har nämligen mynt på mig. Han blir förvånad och glad och jag blir glad över att kunna hjälpa till. Efteråt kände jag en enorm lycka över en sådan liten sak.

Att hjälpa någon utan att förvänta sig något tillbaka, räcka fram en hand utan baktanke, det gör susen för ditt själsliga mående.

Karma!

Kommer du ihåg den tiden då vi skrev till varandra så intensivt. Vad blev det, runt 900-1000 mail?
Vi skrev med sådan iver, längtan, åtrå och kärlek.

Och sedan när jag äntligen fick träffa dig, när du hämtade upp mig på buss stationen - FY FAN vad glad och pirrig jag var då! När jag fick krama om dig vid bilen och känna doften av ditt hår, ditt schampo. Det var underbart! Som jag hade längtat efter dig då!

Och när vi satt i din lägenhet och energin mellan oss flödade och hur jävla attraherad jag var av dig. Sinnessjukt! Du var verkligen vacker Angelica. Och du är fortfarande jävligt vacker och otroligt charmig!

Du fick/får mig verkligen att må bra. Jag kommer ihåg hur jag letade upp massa recept för att jag skulle bjuda dig på middag i ditt kök. Vad skulle vi äta till förrätt? Varmrätt? Efterrätt? Vad skulle vi dricka? Men det slutade med att jag satt och drack fil för min cryptosporidium mage och du köttbullar. Det var magnifikt! Jag ville verkligen inte åka hem!

Kommer du ihåg de gånger när vi var vakna hela nätterna? Vi lade oss vid sex-sju på morgonen. Eller som när vi stod i ditt vardagsrum två-tre på natten och drack öl och sjöng med i gamla låter för full hals? Vilken härlig tid. Det är så härligt att vara nykär och det är fantastiskt att vara det i dig.

Och vår kärlek blir bara starkare. Vi har ändå varit med om mycket under vår tid tillsammans men saker och ting som skett har gjort oss starkare som team, som ett par. Och det är väl så det ska vara? I med och - motgångar♥

Jag är fortfarande så nykär i dig (Det har i och för sig bara gått
knappt ett år så det är ju inte så konstigt:)) Men trots nykärleken så är våra hjärtan så djupt sammanbunda och du är verkligen min
själsfrände♥

 Min kärlek till dig är verkligen speciell älskade du. Och jag vill alltid vara din♥

Nu följer en svår tid. En tid av besvikelse, hat, medlidande, bearbetning och trots allt - kärlek. Kärlek till de som finns. Till de som bryr sig!

Hur kan man misstro sitt eget barn? Hur kan man sitta och se hur sin egen dotter sitter och gråter förtvivlat och vara tillsynes helt känslokall?

Detta som har hänt har chockat mig djupt. Det gör så ont i mig att se dig gråta, vilken stor sorg du ska känna över att din egen mor inte finns där, inte tror på dig. Hon som betytt allt för dig under din uppväxt, hon som du har hållit käften för.

Barn är alltid så lojala mot sina föräldrar.

TÄNK om man kunde vara lika lojal mot sitt barn?

Jag glömmer aldrig hur du hukar dig ner och gråter i förtvivlan och sorg. Detta svek! Och hur din mamma bara går ifrån dig utan ett ord.

Jag har inga ord.

Älskade du.

Jag ser ingen anledning med att hymla med sanningen eller på något vis hålla käft för att skydda någon.

Du har hela din släkt bakom dig. De älskar dig och tror på dig!

Och som din syster säger - tillsammans är vi starka. Du står inte ensam i det här.