Nu följer en svår tid. En tid av besvikelse, hat, medlidande, bearbetning och trots allt - kärlek. Kärlek till de som finns. Till de som bryr sig!

Hur kan man misstro sitt eget barn? Hur kan man sitta och se hur sin egen dotter sitter och gråter förtvivlat och vara tillsynes helt känslokall?

Detta som har hänt har chockat mig djupt. Det gör så ont i mig att se dig gråta, vilken stor sorg du ska känna över att din egen mor inte finns där, inte tror på dig. Hon som betytt allt för dig under din uppväxt, hon som du har hållit käften för.

Barn är alltid så lojala mot sina föräldrar.

TÄNK om man kunde vara lika lojal mot sitt barn?

Jag glömmer aldrig hur du hukar dig ner och gråter i förtvivlan och sorg. Detta svek! Och hur din mamma bara går ifrån dig utan ett ord.

Jag har inga ord.

Älskade du.

Jag ser ingen anledning med att hymla med sanningen eller på något vis hålla käft för att skydda någon.

Du har hela din släkt bakom dig. De älskar dig och tror på dig!

Och som din syster säger - tillsammans är vi starka. Du står inte ensam i det här.

Oh snacka om att jag blev glad när jag insåg att jag hade BETALAT en stor fet räkning förra månaden men som jag hade glömt bort! Så pengaångesten försvann lite där :):)

Nej. Nu måste jag klä på mig och gå ut med hunden. Sen blir det praktik! Ikväll kommer Heléne upp, det blir roligt :) Längtar tills jag får träffa min älskling ikväll också, har i princip inte sett henne sedan igår kväll. Hanevettja!

Jag undrar hur livet skulle se ut om du fortfarande var kvar? Skulle du bott kvar på timmervägen? Skulle jag ha bott här? Vi hade varit grannar då. Alizée hade bara kunnat springa över till sin älskade moster. Jag har lärt mig att leva med sorgen. På ett konstigt sätt så härdas man. Man blir starkare. Man tvingas till det, vad ska man annars göra? På ett jävla underligt vis kommer det alltid något positivt ur varje negativ(tragisk, förödande) händelse. Även om man alltid önskar att detta aldrig skulle hända så kan jag inte mer än medge att det har gjort mig starkare - livet är så värdefullt och det handlar om att göra det man har till något fantastiskt. Tänk att det ska behöva ett dödsfall, att du eller någon närstående får cancer eller att du är så jävla långt nere på botten innan du tar dig upp och man inser hur jävla skört livet är innan man börjar ta vara på det. Jag tror att allt på något sätt är förutbestämt, att det är meningen att vissa saker ska ske. Vi är här för att lära oss! Men då kan man ju undra - vad i hela helvete är det jag ska lära mig?! Jag bär mina minnen av dig djupt i mitt hjärta. Jag minns hur du skrattade. Hur du gick med dina händer i jackan - den var alltid öppen, haha.

Jag minns hur du brukade ta en snus direkt efter maten och hur du lutade dig tillbaka i soffan. Dina tonfall, dina ansiktsuttryck. Vackra Kia. Jag minns hur vi låg och höll om varandra i sängen och bara kände in sorgen efter Sebastian, efter livet. Jag minns när du åkte ner till hans syster och föräldrar och när du kom tillbaka så hade jag lärt mig fur elise för din skull. Och hur rörd du blev när jag spelade upp den för dig, hur mycket den betydde för dig. Jag älskade verkligen dig Kia, mer än en syster. Det var vi två. Jag har mist en otroligt vacker, galen, glad, spontan och arg tjej. Och inte bara jag. Så många som saknar dig Kia! Hela din familj, dina vänner. Det finns alltid någon som tänker på dig. Du var verkligen älskad av många Kia. Och vi minns dig. Vi minns dig så länge vi lever.