För elva månader så slet du mitt hjärta itu. Jag trodde inte jag kunde leva utan dig i en nanosekund till, det gjorde så olidligt ONT. Jag var redo att följa efter. Jag är så fruktansvärt tacksam idag att jag inte gjorde det, att Lars fanns där för mig. Utan honom hade jag varit död idag. Just denna kväll. Saknar dig Kia. Även fast jag vet att du är hos mig! Puss

Ja, jag lösenordsskyddade min blogg där ett dygn igen. Mest för att det är skrämmande att alla kan läsa vad jag skriver om. Det känns lite som att det står tio personer i samma rum och bevakar vad jag gör, står ovanför mig och undrar vad fan jag håller på med. Men nu har jag lugnat ner min härliga ångest något och tänker inte låta någon eller något komma åt mitt privatliv eller mina tankar privat. Jag tänker inte släppa in någon i min hjärna om jag själv inte tillåter det. Den vise förstår vad jag menar.

Provocera mera!