Jag är inte hel utan henne. Jag saknar henne varje dag, hela tiden. Vi gjorde allt tillsammans! Allt! Vi var systrar och bästa vänner. Hon blev bara 19 år. Jag kan bli så ARG över att hon lämnade mig. Jag har så ont, så jävla ont. det gör ont i kroppen, det gör ont i själen. Min älskade syster, så fin. Hur ska jag någonsin känna mig totalt genomlycklig igen? Jag går runt i en allvarlig dimma, varje dag. Jag vil ha henne tillbaka, jag vill att hon ska komma tillbaka! Ibland brukar jag låtsas att jag ska träffa henne på stan. Ibland brukar jag ringa till henne och låtsasprata. Ibland så tänker jag att hon har stuckit/rymt för att hon inte orkar med och att hon bara gömmer sig. Jag önskar att det kunde vara så. Jag drömmer ofta att hon kommer tillbaka och hon brukar komma till mig i drömmarna och prata med mig. Ibland har jag så svårt att förstå att hon verkligen tog livet av sig. Jag tycker att hon var så självisk som gjorde det och samtidigt väldigt modig. Hon hade ingen dödslängtan men hon ville inte leva. Och tillslut så var hon tvungen att välja något av det. Så hon hängde sig. Min älskade fina syster, jag kommer alltid minnas dig så som du var och jag älskar dig!